KVINNORNAS EVA

En essä av Yvonne Hirdman

 

1940-50-tal

 

Det blev inte som förra gången. Då, när kvinnor runt om i Europa äntligen fick rösträtt och blev ett slags medborgare som tack för sina insatser under det ”stora kriget”. Nu, när freden äntligen kom efter den andra stora världsslakten – i maj 1945 i Europa och i augusti i Asien – och de överlevande soldaterna vände hemåt, fick kvinnor som ersatt dem i fabriker, på kontor, i kollektivtrafiken – busschaufförer minsann! – ta ett steg tillbaka. Gå hem helt enkelt. Lämna över åt dem som kämpat, själva hade de bara varit där tillfälligt, eller hur? Eller hur?

Nu, när freden kom gjorde det svenska Fredrika Bremer-förbundet en förfrågan till de svenska kvinnorna – Gallupmetoden hade just introducerats och det blev alltmer populärt att fråga folket om hur de tyckte om saker och ting. Och nu frågade Fredrika Bremer-förbundet, Sveriges äldsta kvinnoförening, vad de väntade sig av freden. Kvinnorna. I Sverige: ”Det är kvinnorna som i första hand ordnar för människornas trivsel i vårt samhälle…” Borde de inte därför få större inflytande på politiken? Som det nu var (och året var 1942 då undersökningen genomfördes) fanns det inte en enda kvinna i regeringen och i riksdagen var de alltjämt uppseendeväckande få, bara drygt 2 procent. Så vad tyckte kvinnorna? ”Det är inte bara abstrakta rättvisesynpunkter att ta hänsyn till här – fast också de för all del bör tillmätas betydelse i ett demokratiskt land.”

För all del….

Bör kvinnan behålla sitt yrkesarbete efter giftermålet? löd en annan fråga. Nej, (svarade tio procent), nja sa andra: om hustruns inkomst behövs, om man har hemhjälp… Och blir det barn? Nej, nej tyckte tjugoåtta procent, jo men om man har hemhjälp ansåg femton procent. Men mest värnade man om uppdelningen som i det gamla ordspråket

att när var och en sin syssla sköter, det går oss väl evad oss möter: ”I sådana här tider som dessa”, skriver en av de tillfrågade kvinnorna, ”bör män och kvinnor hålla ihop var och en på sin post och kvinnan bör ej tränga ut männen på deras område.”

Har kvinnorna något särskilt att tillföra samhällsarbetet? Ja, men det tyckte hela sjuttiosex procent: Moderlighet, större praktiskt förstånd, större människointresse osv.

Hur skall hemmens kvinnor i städer och på landsbygd få tid till samhällsarbete? Svaren varierade, men gemensamt för dem var att lösningen kom med andra kvinnor: hembiträden! Kvinnlig värn olikt! Hemvårdarinnor! ”Ge dem en piga!” skriver en trettonårig flicka. Men lösningen ansågs också finnas i en ny, rationell, förnuftig organisering av hemarbetet: offentliga tvättstugor, strumpstoppningscentraler, samarbete mellan husmödrar. Och så lite, lite drogs män in, fast med betoning på lite: han kan gott diska nån gång också! som en kvinna skrev. Och sluta dalta med pojkarna skrev en annan –  dom borde lära sej att hjälpa till dom också.

 

Nej sannerligen – det blev inte alls som förra gången då en emancipationsvåg förde ut kvinnor på arbetsmarknaden (till låga löner men i alla fall), i politiken (nåja), i kulturlivet, i världen. Innan kriget kom för andra gången hade rentav en ny ”kvinnotyp” fötts, en som bråkade och stod på sig och log maliciöst mot sin partner när han ville hålla henne på mattan. Som Katrine Hepburn.

 

I stället kom hemmafruarnas epok, kryddad med sex appeal. Från det kargare fyrtiotalet gled den in i det amerikaniserade femtiotalet. Förklä och spetsiga bröst som sköt ut under angorajumpern. Husmorsfilmer. Kylskåp och snabbköp. Jobbade man gjorde man det med diskretion. Så att familjen knappast märkte det. Man blev en ”förvärvsarbetande hemmafru” i statistiken – en av 230 000 1950. Men familjen/maken kanske bråkade för hennes lön las på hans och så fick han högre skatt. Sambeskattning. Bättre att du stannar hem. Vad skulle hon säga?

 

Och vem ska ta hand om barnen? Inte ska de väl behöva gå på något slags kindergarten – de där få platserna (10 000 i hela Svearike omkring 1960) dit de ogifta mördarna fick lov att släpa sina barn tidiga mornar eftersom de inte hade någon som försörjde sig. Eller ska de bli nyckelbarn?! Inkörsporten till en gråzon av elände.

 

Eva Mobergs ungdomstid. Tål att tänka på. Med skumgummiunderkjolar och tuperat hår. Med vitskärt läppstift. Med en icke-existerande kvinnofråga – betänk att ”kvinnor” vid den här tiden, runt 1950, var stadiga medelålders tanter om man såg till mängden, ja, redan vid trettio var man införlivad i deras krets.
Det var ju bra nu? Folkhemsdemokratin når sin höjdpunkt. Ulla Lindström sitter som ensam kvinna (ansvarig för familje-, konsument-, bistånds- och flyktingfrågor) i regeringen mellan 1954 och 1966. I riksdagen ökar kvinnorepresentationen från 2,5 procent vid krigsslutet till över 10 procent. Där tycktes mättnadsgränsen nådd. Och dessa ynka procent blev som ett belägg på att kvinnor inte hade med de stora frågorna att göra – 30-40 år efter det att kvinnor blivit både valbara och fått rösträtt fick man således facit. Kvinnor passade väl inte för sånt – precis som så många kvinnor själva menat i den där undersökningen.

 

Men det är inte hela bilden. Samtidigt pågår ett motståndsarbete mot hemmafrueriet, för kvinnors emancipation genom eget lönearbete. Framförallt är det kvinnorna som sitter i LO:s kvinnoråd (bildat 1946) – Sigrid Ekendahl, LO:s första kvinnliga ombudsman (å, som språket värjer sej mot denna nyordning!), eller i Arbetsmarknadens Kvinnonämnd (bildat 1951 av SAF och LO) – en Anna Lisa Lagby, som ofta befinner sig i en slags märklig pakt med arbetsgivarna i strävan att ”få ut” kvinnor på arbetsmarknaden mot LO-männen, som mer istadigt höll emot. Ty faktum var att kvinnor, detta andra kön, var åtråvärda både där hemma och som arbetskraft, för Sverige gick in i en långvarig högkonjunktur efter det andra världskriget – herregud, hela Europa skulle ju byggas upp igen och den svenska exportindustrin fullkomligt skrek efter arbetskraft. En del importerades från Italien, eller Grekland, men nog kunde man – både arbetsgivare och fackliga företrädare – också tänka sig kvinnor. De fanns ju redan i landet. De bodde ju redan någonstans. Och så kostade de ju lite mindre. Likalönen var förvisso inte genomförd trots brist på arbetskraft, trots blommande högkonjunktur år efter år och det berodde i högsta grad på LO-männen som alltid värjde sig, som alltid fann på argument emot. Det mest fascinerande argumentet var att om män och kvinnor fick lika löner för samma arbete skulle kvinnorna förlora eftersom arbetsgivaren självklart skulle välja män före dem…

 

Vem såg de få guldkorn som glänste i denna kompakt antifeministiska eller kanske snarare ickefeministiska tidsanda? De var inte många, men de som fanns glänser än i dag, som Simone de Beauvoirs Det andra könet, Le Deuxieme Sexe och året är 1949. Eller som den nästan bortglömda ungersk/engelska sociologen Viola Klein som hade skrivit en iskallt vredgad avhandling om det misogyna tänkandet hos en rad viktiga 1900-tals män som Otto Weiniger, Sigmund Freud, Havelock Ellis m.fl.: The Feminine Character: History of an Ideology. Den kom ut tre år innan Det andra könet och jag kan inte låta bli att undra om Simone de Beauvoir läste den, om hon beställde in den där hon satt på Biblioteque National i Paris. Hon läste i vart fall Gunnar Myrdals tjocka bok, An American Dilemma, om hur de forna slavarnas usla förhållande, the Negro Problem skapade ett dilemma för de vita och deras american creed – att varje människa är född fri och jämlik… Hon inspirerades rejält av Myrdals socialpsykologiska tänkande och hon skrev entusiastiskt till sin älskare Ahlgren i Chicago att hon ville skriva en liknande bok, men om kvinnor. Viola Klein blev således aldrig känd som en tidig feministisk föregångare – som Beauvoir. Lite orättvist kan jag tycka. Hennes vrede över de misogyna uttalandena är större och hetare än fransyskans.

 

Det hon blev känd för var i stället femtiotalets svala lösning på ”kvinnofrågan”, Kvinnans två roller, vilken hon – tämjd? – skrev tillsammans med Alva Myrdal. Det är märklig liten bok. Fylld av sociologiska fakta och tabeller över kvinnors läge – alltid måste man börja på det sättet, när ”kvinnofrågan” ska diskuteras: liksom kartlägga dessa varelser och framförallt översätta dem i siffror. Hur många på arbetsmarknaden, hur mycket – eller lite – i lön, hur många gifta, hur många ogifta, hur många änkor, hur många barn?

Och problemet? Fanns det ens ett problem?

Jodå, Alva Myrdal hade, nästan motvilligt kan jag tycka, tagit med sig sin ungdoms feministiska formulering från trettiotalet, det hon kallade ”generalproblemet”: Hur ska en kvinna kunna förena familj (= skötsel av man och barn) med lönearbete? På trettiotalet var hennes lösning radikal. Kollektivhuset skulle ta över hemmafruns arbete och ansvar för rena mattor, lagad god mat och skötsel och passning av barn. På femtiotalet blir däremot hennes och Viola Kleins lösning en pseudolösning: kvinnan har två roller och får därför variera mellan att vara människa och att vara kvinna. När hon är människa, innan hon är gift och får barn, ska hon utbilda sig och lönearbeta. När hon sen blir kvinna, alltså gifter sig och får barn, ska hon vara hemmafru och maka/ moder till dess barnen kan gå i skolan och sen får hon bli människa igen. Valfrihet! Fast med dessa rituella steg mellan inne och ute: ett steg ut, två tillbaka för att travestera Lenin. Ah! Valfrihet – ordet låg fint i munnen. Kvinnan var den sorten som fick välja. Vad fanns då att klaga över? Att kvinnolönerna låg mellan 60 – 67 procent under männens löner? Att demokratin bara gällde männen? Att utbildning var en lyx för de besuttna? Att kvinnor inte fick bli präster? Att inte få bestämma över sin egen kropp – tvångsfödande råder eftersom abort är närmast tabu.

 

Att det kanske inte är så kul att gå hemma dag efter dag och se barnen växa bort och hur det egna livet krymper och försvinner…Att kvinnors röster är så ljusa, så svaga, Att kvinnor bara ler och ler och ler och ler…

 

1960-tal

Det är i korta drag scenen, fonden, tiden eller läget när Eva Moberg skriver in sig i den svenska historien för alltid med den lilla essän, ”Kvinnans villkorliga frigivning”, ett bidrag till boken Unga liberaler och året är 1961.

Nu var hon nästan trettio år, börjar bli medelålders enligt den tidens snåla uppfattning, snart klar med sin lic.-avhandling i litteraturhistoria om kärlek och kön i Colettes diktning. I ett år, sen 1960, har hon varit redaktör för Fredrika Bremerförbundets tidskrift Hertha, samma år som det är val till andra kammaren och Folkpartiet går ut med en valaffisch där en kvinna står och ser på en med armarna i kors under bysten. Det verkligt radikala är att hon inte ler. Tvärtom verkar hon närmast förbannad och texten lyder: Rättvisa åt kvinnorna!

 

Vad händer? Varför har det plötsligt blivit outhärdligt att likalönen ännu inte är införd? Det är en skam, anser Ingrid Samuelsson, som gjort TV- dokumentären ”samma lön för samma arbete” vilken visas i februari.

 

Och ser man på – 1960 blir året då LO och SAF äntligen avskaffar de särskilda kvinnolönerna, nu går det så geschwindt, det som tidigare varit nästintill omöjligt.
Visst – något finns i luften som gör att vinden vänder och vi kan disputera över om det är för att tiden ”är mogen”, för att ungdomskullarna från 1940-talet tar större jämlikhet för given (samskolan!), eller för att genuskonflikten bultar allt hårdare (ju mer integrering ju större konflikt, se Hirdman 1990) – men helt visst är att den som blåser på mest av alla är Eva Moberg med dessa knappa tio sidor med sina vredgade meningar, underbara arga ord – ord som nästan blivit bevingade – inte minst titelns ”villkorliga frihet”:
”…fullt arbetsföra kvinnor ska inte kunna bli försörjd av och med äktenskapet och fullt arbetsföra män ska inte heller kunna hålla sig med oavlönad, nitisk och oegennyttig hushållerska.”
”… för den som i kvinnan ser något mittemellan hondjur och planta, som för gynnsam utveckling kräver en särskild jordmån och skötsel…” ”Det är mycket sällsamt att vi fördömer den fria prostitutionen samtidigt som vi sanktionerar den äktenskapliga.”

 

Det stora budskapet är att avslöja myten om de dubbla rollerna. Hon
genomskådar Myrdal/Kleins förklädda budskap – som om det funnes en valfrihet när de ändå betonar honan i kvinnan, hennes biologiska funktion att föda och fostra barn. Kvinnor, frigivna – på villkor att de ändå stannar hemma och sköter hela den stora apparaten med att reproducera ett folk, utan lön. Stopp där, säger hon, föda är en sak, fostra en annan. Det bör vara ett gemensamt projekt för både kvinnor och män.
Och äktenskapet får inte vara den enda vägen för kvinnor. Det får inte bli deras hela, enda mål i livet och det som de unga flickorna inrättar sej efter. ”Vara vit mans slav!” för att citera en annan, förbannad kvinna från denna tid.

 

Eva Moberg har verkligen tagit till sig Simone de Beauvoirs tankar i Det andra könet – hur immanensens (motsatsen till transcendens som betyder att överskrida, att gå utöver) gråa elände utgör ett för den tiden normalt kvinnoliv, alltså att som fruar kura i kök och tvättstuga, att förminskas och att slippa undan att öppna dörren, dra ett djupt andetag och ”överskrida”, dvs. våga handla i världen. Lösningen var skenbart enkel: Inga dubbla roller mer. En enda roll, en människoroll – det var målet. Inte för att skapa högre BNP. Inte för att ens göra kvinnor ”lyckligare”. Utan för att göra människor av dem. Och männen skulle ta lika ansvar för hem och barn. För rättvisans skull.

Plötsligt står problemet där, utan förskönande förklädnader: Om inte kvinnor frivilligt ställer upp på att sköta hela det ”reproduktiva” blir det kaos: vad gör ”vi” med barn och hushållsarbete?

 

Alva Myrdals första svar – på trettiotalet – hade alltså varit att låta ”det allmänna” ta över, att kollektivisera både barn och hushåll så att säga. Det var inte Eva Mobergs svar på sextiotalet. Nej, det var som framgår att dela lika på ansvar och arbete. Hennes idé om en ”barntilläggskassa” (som skulle ligga utanför stadsbudgeten och finansieras av att alla arbetsgivare drar ett par procent av alla löner över miniminivå) var inspirerat av ett förslag av den norska kvinnosakskvinnan Margaret Bonnevie. Medlen kunde sedan användas av barnets föräldrar – mamma som pappa, vilken sen kunde välja om de (ja han med) ville ha pengarna för att stanna hemma (typ vårdnadsbidrag) eller för att avlöna hem/barnhjälp.

 

Tankarna om kvinnors frigörelse – ”skriet efter frihet” som Elisabeth Elgán kallar det – kan direkt spåras till Simone de Beauvoir, som Eva Moberg hade läst, och också skulle komma att intervjua ett par år senare. Beauvoirs tankar om att kvinnor just förvägras ”transcendens” – att tvingas ut i världen för att verka, det som formar män till människor, det var budskapet som hon greps av. Som jag har gripits av. Om man så vill kan det kallas för en liberal tanke, ett individperspektiv som dominerar och som kommer att hamna i kontrast till SAP, som i sin nya ”kvinnopolitik” kommer att betona samhällsnyttan. Det är bra för män, det är bra för samhället att kvinnor också får frihet att arbeta.

Så resonerade inte Eva Moberg i denna text. Inte heller fanns det i hennes text något vädjande, något dolt nigande, något ”snälla”, denna underdånighet som senare skulle prägla jämställdhetspolitiken i så hög grad. Inte heller ville hon – som Beauvoir och senare grupp 8 – avskaffa eller omvandla familjens tvåsamhet till något mer kollektivt. Men dela lika på hemarbete och ansvar för barn. Ja. Rättvisa åt kvinnorna. Jo.

Receptionen – mottagandet – av den avslöjande, den vredgade texten blev imponerande och visar att Eva Moberg, medvetet eller ej, hade borrat in pekfingret i samhällskroppens ömmaste del. Expressens politiska redaktör Nils Hallerby anklagade ”fröken Moberg” för att förvägra kvinnorna rätten att vara hemma och ta hand om sina barn. Ty inte var det ett tvång att vara hemmakvinna – som tidens språkbruk löd – tvärtom. Kvinnors psyke, visste Hallerby att förtälja, skiljer sig från männens – som, antar jag att han menade, aldrig skulle stå ut med immanensen, husmorslivet, mammalivet.

 

Ivar Harrie, då avgående redaktör för samma tidning, förstod inte var problemet låg – herregud, arbetsmarknaden stod ju öppen för kvinnor och hemarbetet såg han som ”ett fritidsjobb”, vilket ju var självklart och oproblematiskt att dela på. (Men barnen? tänker jag.)

Självaste Herbert Tingsten förklarade majestätiskt att Eva Moberg var både ytlig och ostrukturerad och i Svenska Dagbladet kunde man inhämta att hennes tankar sannerligen inte var något för vanliga kvinnor att bry sig om, riktiga kvinnor som älskade att gå hemma och pynta och som accepterade ”livets fakta”.

Men det fanns de som lyssnade. De arga liberala unga männen lystrade. En Björn Beckman, en Per Ahlmark t.ex. Men också socialdemokrater som Per Holmberg och Gustav Persson från fackföreningsrörelsen som tidigt på sextiotalet pläderade för en arbetslinje för kvinnor och för kollektiva lösningar a la unga Alva Myrdal.

 

Och kvinnorna, jag kan nästan se de ampra damerna i AKN eller LO:s kvinnoråd i sina strikta dräkter rätta till kragen på de vita blusarna och med återhållen förtjusning läsa det mest förbjudna: Ord från en förbannad kvinna. Eller blev de tvärtom förnärmade? Vem hade lyssnat på dom? Komma här och ta åt sej äran… När vi….

Hur som helst, 1962 bröt fördämningarna: det stora svensk-norska forskningsprojektet om kvinnors liv och ”levekår” presenterade en stor, gemensam forskningsrapport, Kvinnors liv och arbete, där analyserna, empirin, verkligheten inte längre sminkandes med dubbla roller utan där kvinnornas utsatta läge beskrevs – ofta knivskarpt. Och det är med denna rapportbok som ordet könsroll inleder sin långa segermarsch. Det är nu som problemet omformuleras från att ha varit ett slags nästan snuskigt kvinnoproblem till att bli ett socialt problem. Ett allmänt problem. Vi måste göra något!

Tage Erlander, stadsminister, hade så tidigt som 1960 lyhört tillsatt en så kallad kvinnokommitté, för att bevaka eftersatta ”minoriteter” deras rättigheter – som kvinnor, gamla, barn och handikappade…

1962 kom dess första delrapport. Den behärskades alltjämt av de dubbla rollernas lockelse men med en större förståelse för lönearbetande kvinnors villkor – ja, nu kunde man rent av få höra slogan som kvinnors rätt till arbete – avlönat alltså.

 

Men redan 1964 när slutrapporten lades fram, Kvinnans jämlikhet, där ”rätten till arbete” dominerade och där lösningen på generalproblemet inte längre lades på kvinnornas axlar utan på samhällets, var de dubbla rollerna och valfrihetens era i praktiken över. Den starka staten skulle ansvarsfullt som en god make se till att bygga daghem, ta bort sambeskattningen och överhuvudtaget söka ordna samhället så att kvinnor kunde bli jämlikar med män. Och nu vräkte könsrollsdebatten på, pamflett efter pamflett avlöste varandra: Kynne eller kön? Har vi råd med familjen? Bara en hemmafru? Hemmafru byter yrke, Könsroller osv. osv.

 

Sextiotalets radikalism frodades i dessa texter. Allt var saklighet, rationalitet och kylig upprördhet. I stället för att se kvinnor som ett problem diskuterades vilka hinder som fanns – och som skulle plockas bort. Inte minst de hinder som ”könsrollerna” formade inne i människor.

 

Nu skulle könsdemokrati införas – och det med hjälp av medel som formade om samhället i grunden till en allt större social gemenskap och med allt mer rättvisa ur ett klassperspektiv. Ty nu har den stora rörelsen, arbetarrörelsen, fattat galoppen eller snarare insett de enorma möjligheter som låg inbäddade i dessa tankar. Att skapa jämlikhet mellan klasser med jämställdhet mellan kön.

I slutet av decenniet – det underbara sextiotalet – skickar den socialdemokratiska regeringen ett väl genomarbetat svar till FN, som samlade in uppgifter om kvinnor i världen. Det kom i from av en grå, intetsägande broschyr, författad av Maj-Britt Sandlund. Där kom socialdemokratins svar på liberalernas försprång i ”kvinnofrågan” och det är i den texten som Eva Mobergs inflytande verkligen märks, den är liksom indränkt av hennes tankar:

Kvinnofrågan måste ses som en ”funktion av hela det rollkomplex och den arbetsfördelning som uppfostran, traditioner och praxis” som lagts på både män och kvinnor. För att förbättra läget för kvinnor krävs något betydligt radikalare än vissa ”speciella åtgärder som inriktas enbart på kvinnor. Lika nödvändigt är det att undanröja de betingelser, som medverkar till att tilldela männen vissa privilegier, skyldigheter eller rättigheter”. Det här var det speciellt svenska bidraget till FN, det som ströks under gång på gång. ”Rollfördelningen mellan könen måste ändras så, att både mannen och kvinnan i familjen ges samma praktiska förutsättningar både att utöva ett aktivt föräldraskap och att förvärvsarbeta.”

 

Män, fortfor Maj-Britt Sandlund, måste fostras till ett ”aktivt föräldraskap”. Samma rättigheter, samma skyldigheter. Det skulle nog krävas att arbetstiden – de heliga åtta timmarna – måste minskas. Och så ekade Eva Mobergs ord nu i en regeringsdeklaration att föreställningen att kvinnor skulle försörjas genom äktenskapet måste ”effektivt motarbetas”.

 

Sociologer, hänvisade Sandlund/regeringen, har bidragit till förståelse för ”mannens emancipation” – hans rätt att stanna hemma med barn om han så vill, en rättighet vars vikt dessutom understryks av psykologisk forskning som visar att uppväxande pojkars modersprägling är farlig och kan leda till ”överkompensation”, som tar sig uttryck i överdriven aggressivitet – en av förklaringarna till pojkars högre brottslighet jämfört med flickors. Föräldraförsäkringen antyds: ”fadern, i likhet med modern” ska få rätt till ersättning, Behov av manlig personal vid daghemmen påpekades – och då ska man veta  att det knappast fanns daghem 1968, men utbyggnaden hade börjat.

Det var verkligen generalproblemet som generalattackerades, de gifta kvinnornas förvärvsarbete. Det besvärjande, övertalande språket när det gäller de gifta kvinnornas självklara rätt att få förvärvsarbeta avslöjar hur nära denna text ligger ett samhälle där det normala är att bli ”bara en hemmafru”, att sluta arbeta när man gifter sig, eller i alla fall när barnen kommer. Sättet att energiskt argumentera för denna självklarhet, utrymmet det ägnas, visar hur ömtålig den frågan är.

Varje individs ekonomiska självständighet – det var målet, skriver regeringen/Sandlund. Väl medveten om det revolutionära i budskapet: ”Detta nya synsätt, som här redovisats, innebär en skarp brytning med gammal tradition.”

 

Och visst var det så. Jag har kallat denna brytning för byte av genuskontrakt: från ett hemmafrukonstrakt (eller om ni så vill en försörjarmodell) till ett jämlikhetskontrakt, där socialförsäkringarna ska bygga på två sammanlevande individer, inte på en försörjare + familj. Det är liten revolution.

Diskussionen bytte fokus. Om det varit kvinnors eget fel att de inte var jämlika under 40- och 50-tal, blir det nu en hinders-diskurs: vad hindrar kvinnors emancipation? Kvinnans jämlikhet? Och hindren raddas upp utan att man darrade på manschetterna:

Där var ”familjen”, ett slirigt ord som kunde betyda både man och barn eller bara man.

Där var den strikt könsuppdelade arbetsmarknaden – strukturerad för män med sina osynliga stängsel och glasväggar.

Där var, framförallt kanske, könsrollerna – internaliserade föreställningar om vad det innebar att vara man eller kvinna, vilka  formade inre strukturer som styr människors handlingar.

Ser man hindren uppradade på så sätt inser man att lösningen inte kunde trollas fram i en handvändning. Socialdemokraterna omvandlade den liberala lösningen som onekligen var en individlösning till en mer grandios nivå. De tog det liberala budskapet men ”socialiserade” det, skapade kollektiva lösningar som breddade offentlig sektor som blev de frigivna husmödrarnas arbetsmarknad nummer ett.

Nu kom också den socialistiskt färgade feminismen, grupp 8 feminismen. Nu brakade det verkligen loss i slutet av 60-talet: ett decennium som inleddes med Eva Mobergs ”villkorliga frigörelse” där hon liksom satte agendan och formulerade problemet och som slutade med en feminism som organiserade sej både utanför och innanför de parlamentariska ramarna. Utanför kom Grupp 8, ung och argsint. Innanför kom Delegationen för jämställdhet mellan kvinnor och män.

 

Så var befann sej Eva Moberg när orden började förvandlas till politisk handling? Hon ställde sej fri i förhållande till båda tror jag. Hon var varken med i Fredrika Bremerförbundet – ”för borglig” eller i Grupp 8: ”Jag lyckades heller aldrig bli marxist”. Men hon var positiv, i vart fall vann Grupp 8:s tidskrift Kvinnobulletinen hennes stora gillande: Den var rolig. Och intelligent, ”det kan jag lugnt påstå eftersom jag aldrig medarbetat i den”.
Men det fanns en skillnad mellan de yngre gruppåttorna och den mobergska liberala feminismen och den låg i synen på familjen. Grupp 8:as kollektiva lösning på ”generalproblemet” var som framgått inte Eva Mobergs.

När Olof Palme i januari 1973 tillsatte Delegationen för jämställdhet mellan kvinnor och män var Eva Moberg inte heller med. Hon fanns varken med i den lilla eller den stora delegationen – i vart fall syns hon inte i det officiella jämställdhetspolitiska materialet. Hon är inte sakkunnig när frågan om föräldraförsäkring ska bli reform, blir en reform – jämställdhetspolitikens stoltaste flaggskepp. Hon ordnar inte in sej kunde man också säga. Hon fortsatte med att utveckla andra tankar, göra andra saker utan att för den skull sluta vara feminist – det självklara.

Men när jag tänker på det inser jag att det är själva ordet jämställdhet som är hennes mest konkreta bidrag – bortsett från att hon givit näring åt tankarna på hela området. Det var ett ord hon i och för sig lite motvilligt valt ”för att motverka denna tröstlösa blandning av erotik och demokrati” som hon suckande skrev. Och hon hade valt det med tanke på alla manliga skribenter som fasade för att jämlikhet – som de nervöst tolkade som total likhet mellan könen skulle utplåna den lockande skillnaden… Som om ett ord skulle ha kunnat släta till kvinnokroppar upptill och försett dem med andra könsorgan nertill.

Nu efteråt kan jag beundra hennes snabba hopp över det som plågade oss (inom den akademiska feminismen) på 1980-talet, det där med likhet – särart. Alltså är ”kvinnan” ”lika” eller ”olika ”mannen”? Ja, ursäkta alla citationstecken, men nu förtiden klarar jag inte av att ha bestämd form singularis för vem är det vi talar om – Greta? Bertil? – eller det förenklade lika och olika – vaddå, hurså?

”Jag har aldrig ställt upp på Beauvoirs tes att ’man föds inte till kvinna, man blir det´” skriver Eva Moberg i en essä över sin feministiska historia (år 2000). Ganska fascinerande ord egentligen för en som i så hör grad påverkade hela könsrollsdebatten på 1960-talet. Men, skriver hon i samma essä, hon känner sej ännu mer främmande för särartsfeminism och biologism. ”Kanske är jag bara lat. Men jag tycker vi ska slappna av när det gäller könsskillnader”. En avundsvärd position, tänker jag som i skillnadsgörandet alltid – och ännu – ser grunden till formandet av underordning.

I stället var det orsaken – som hon såg det och som jag ser det – som hon

ägnade sej åt: manlighet som elände. Eller mansroll som hon sa. Mantrat, upprepat allt oftare, var ju att män är bättre än manssamhället. En uppfattning som även den pekade på att Eva Moberg var långt ifrån någon slags biologistisk syn på män heller. ”Jag vägrar”, skrev hon 1994, ”att identifiera manlighet med brutalitet, okänslighet och hänsynslöshet. Det ser jag som produkter av tidiga skador, sociala brister och ett snedvridet mansideal. Manlighet är för mej ett rent erotiskt värde. Odefinierbart, men sprittande av liv, lek, värme och kraft.”

 

Mannen, liksom kvinnan, såg hon som infångade djur i bur – någon analys av hur, vem, varför osv. gav hon inte. Eller menade hon att det var ”civilisationen”? Hur som – om kvinnor kommit ut ur sina burar – i vart fall lite grann, varför skulle inte män kunna göra samma resa? Tänk vad världen då kunde se ljuvlig ut?!Och som den utopiskt anlagda själ hon uppenbarligen var – varför skulle det inte gå? Har kvinnor kunnat ändra sej kan män: ”Mäns kamp för att bli av med patriarkatet inom sej är en kamp av världshistorisk betydelse, liksom feminismen, och är värd den största respekt.”

 

Och så följer en Mobergsk liten varning, eller snarare ett ganska ömsint råd:

”med stöd av erfarenheterna från många års feministiskt arbete skulle jag vilja utfärda en varning, i all välmening: Tala inte om ’äkta’ manlighet, ’den manliga själen’, ’den sanne mannen’, etc. Ingen har vare sej rätt eller kunskap att uttala sej om någonting sådant.

Dessutom har det en begränsande, förstelnande och fördummande inverkan.” Och leta inte efter en ny mansroll, fortsätter hon, eller en ny mansidentitet. Låt det finnas många – precis som kvinnorörelsen, trots visst motstånd från särartsfeminister, har lyckts erövra rätten att vara kvinna på många olika sätt. Onekligen ett gott råd.

 

En 60-talists syn på dagens feminism.

I den där essän, ”Min feministiska historia” från år 2000 – en titel som inte riktigt passar innehållet, kan man i stället mycket enkelt rekonstruera vad hon ansåg – och förmodligen skulle anse i dag – om tidens feministiska tecken.

Först gör hon en nyttig översikt över alla dumheter hon tillskrivits: aldrig ville hon avskaffa familjen, dumheter! Aldrig har hon hatat män! Hon?! Därefter läxar hon upp alla dem som påstår att inget har hänt sedan 1950-talet: ”Den som säger så kan knappast ha varit med eller också har hon eller han ett väldigt dåligt minne.” Jag håller med. Helt.

Tvärtom har väldigt mycket hänt. Kvinnor har integrerats i samhället på ett sätt som är helt främmande från nittonhundrafemtio-, ja även sextiotalet.

Men – och så kommer hennes samtida analys, grundad i hela hennes engagemang och kunskap och vision om förändring – det innebär inte att allt är som det ska. Bättre, men långt, långt ifrån bra: hennes kritik riktas mot hur integreringen av kvinnor skett: kvinnor har blivit en del av samhället men på manliga villkor eftersom nästan ingenting har förändrats för män. Tvärtom, alltjämt är det ”han” som står i centrum för i princip allt – arbetstider, arbetskultur, stil…Just stilen, den där hårdheten som formats i ”manssamhället” är något hon verkligen ondgör sej över.

”Machokulturen” som spiller över, som också blir ett ideal för kvinnor – en produkt som hon kallar för ”mediakvinnan”, en hybrid som hon ser som en kombination av två karikatyrer: en manlig och en kvinnlig. Ja, tänker jag, men så är det ju också – maskuliniteten har blivit råare, därmed också en imiterande femininitet, alltid ett halvt steg efter. Eller delar jag kanske hennes tant-syn, samma gamla grumpy-old-ladygnäll över ”dagens ungdom”? Låt frågetecknet stå kvar.

Vad som också hänt sedan det rationalistiska, glada sextiotalet när förändring sågs som något självklart förnuftigt i ett förnuftigt litet krigsskonat land är hennes – liksom min egen – förfärade syn på kvinnoförtrycket i världen. Den kunskap vi var förskonade ifrån, den som började smyga in under 1980-talet, den som det nu dagligen rapporteras om.

”Jag minns en debattkväll hos Verdandi i Uppsala 1962”, skriver hon i essän, ”Journalisten och diplomathustrun Marianne Höök berättade där, påtagligt besvärad och upprörd, att detta (könsstympning, m.a.) existerade. Jag minns att jag tänkte: Men varför tar hon upp tiden med det här, det kan ju ändå bara gälla några få i någon efterbliven stam”.

Men såväl Eva Moberg som jag och alla vi andra feminister tvingades snart inse att denna vidriga sedvänja tvärtom var ganska spridd och att det fanns mängder av andra traditioner som vi fann avskyvärda och misogyna. Varför tog det så lång tid innan vi såg det globala förtrycket? Ja, varför?

När Eva Moberg diskuterar det använder hon termen patriarkat. Hon hoppar lika elegant över ursprunget till denna ordning som frågan om likhet/särart. Hon konstaterar faktum: Patriarkatet har tre grundidéer – och de har alla kopplingar till krig. För det första att mannen är överordnad. För det andra att kvinnan tillhör mannen. Och för det tredje att män är farliga, ”dvs. andra män”. Och det är således från de farliga andra som ”kvinnan” ska beskyddas fortsätter den Mobergska tanketråden, ett beskydd som helt bygger på maffians grundprincip: I protect you, you pay me.
Och vad kan man göra enligt Eva Moberg – och nu är året 2000. Ett nytt sekel, ett nytt millennium:

”För att patriarkatet ska kunna spricka upp och krackelera världen över så krävs det att männen inser att de inte är manssamhället. De måste inse att de själva är något annat och bättre, och att de därför bör ta ut skilsmässa från patriarkatet. Kvinnans frigörelse blev möjlig när kvinnorna insåg att de inte var manssamhällets Sanna Kvinna – tålig, undergiven, följsam, passiv och ologisk.” Och för det fick de minsann  mycket hån, misstänkliggöranden och förlöjligande. Manssamhällets första försvar var att kalla dessa första feminister för icke-kvinnor. När det gäller männen som slåss mot, eller snarare leder återtåget från patriarkatet kommer de att lida samma smälek: att inte vara riktiga män. De får sin manlighet ifrågasatt. Och – tänker jag i linje med Eva Moberg, någon kostligare egenskap kan ju inte finnas. Undra på att det går trögt.

 

Och så hoppar hennes tanke till dagens feminism – dvs feminismen i Sverige/västvärlden anno 2000. Varför, skriver hon, har det alltid varit lesbiska fraktioner inom kvinnorörelsen som dragit till sej störst uppmärksamhet? ”Det finns ju inget som helst samband mellan de olika målsättningarna.

Målet för de lesbiska, liksom för homosexuella män, måste rimligtvis vara att avskaffa all diskriminering och bli erkända som lika berättigade. Den kampen ska de givetvis föra tillsammans med andra homosexuella. I kvinnorörelsen ska de vara medlemmar om de är feminister.”

Oförfärat fortsätter hon med en liten tanketråd att om målet för lesbiska kvinnor är att alla ska bli lesbiska borde de tvärtom heja på samhällen som praktiserar könsapartheid (mitt uttryck) eftersom det gynnar så kallat sekundära homosexuella (vilka, enligt Eva Moberg blev homosexuella på grund av frustrationer, isolering och främlingskap mellan könen). Nu är det ju inte så, skriver hon vidare, men som ”tankeexperiment är det belysande”.

”Jag tycker att det borde bli slut på sammanblandningen av sexuell läggning och arbetet för vidare könsroller. Man behöver förvisso inte vara feminist bara för att man är lesbisk, lika lite som man behöver vara lesbisk för att man är feminist.”

Jaja, fortsätter hon – nu blir det väl liv och rörelse, missförstånd och upprördhet, men det är viktigt att veta vad man vill ”när det gäller inflammerade områden”.

Och så förstår jag plötsligt vad hon är ute efter:

Om hon anser att det framförallt är de feministiska männen som kan riva ner patriarkatet gäller det att skydda dem från att anklagas för att vara ”mjuka”, feminina – ja homosexuella. ”Ska homofobin kunna minska och toleransen öka måste män kunna slappna av och våga vara sej själva, och inte behöva spela tuffa i tid och otid. Det måste med andra ord bli helt klart att sexuell inriktning är en sak och social könsroll en annan.”

 

Och jag stannar upp. Hämtar mej en kopp kaffe och försöker tänka över vad Eva Moberg menade och vad hon skulle tycka om feminismens vägar år 2015. Mycket vatten har dock flutit under broarna. Vad skulle hon till exempel anse om Feministiskt initiativs programförklaring?

 

”Det handlar om en dimension som problematiserar och utmanar könsmaktsordningen, heteronormativiteten och dess samverkanmed andra maktordningar som tillsammans skapar könsordningens fundament. Målet för den feministiska politiken är ett samhällsbygge som skapar utrymme för alla människor att utveckla sin fulla potential, i ett jämlikt samspel med andra, oberoende av kön, könsidentitet, ålder, funktionsduglighet, sexualitet, trosuppfattning, hudfärg, etnicitet eller medborgarskap.

För att uppnå vårt mål måste vi sätta antidiskriminering i fokus för det politiska arbetet. Den strukturella diskrimineringen genomsyrar varje del av samhället och kan därför inte ses som ett ”särintresse”.

Jag tror hon skulle sucka lite. Jag tror hon skulle undra över vad en ”dimension” egentligen betyder. Och om ”den strukturella diskrimineringen” (bestämd form, singularis) innebär en sammansmältning av alla maktordningar som räknas upp och vad det I så fall konkret innebär.  Words, words, nothing but words skulle hon kanske muttra och känns sej ganska utanför. Så akademiskt! Och var hon bekymrad över att sexuell läggning och feminism blandades ihop år 2 000 skulle hon knappast vara mindre bekymrad 2015 där målsättningen uttryckligen rör allamänniskor. Eller kanske skulle hon tycka att just det var bra? Även män då? Män bättre än manssamhället?

Jag önskar jag kunde tala med henne om detta. Jag önskar jag kunde trolla fram det sakliga sextiotalets skarpa analyser igen. Den där oförvillade blicken. Den där lätt ironiska blicken som alltid såg när kejsaren var naken. Och som sa det.